I helgen andades vi skidåkning morgon till kväll, att vakna och starta dagen med Soma Mind och hotellfrukost kan jag lära mig att leva med. Vi tekniktränade två pass om dagen, åt efterrätt på Kariknallen efter bandvagnstur upp till toppstugan en stjärnklar kväll, vi filmade och analyserade, vi lyssnade till Oscar Jöbacks föreläsning, vallade, åt gott, umgicks, utvecklades och på söndagen njöt vi uppe på Mittåkläppen.

Dagen efter lägret fick jag ett mail av en av deltagarna. En fin berättelse som får utgöra resten av detta blogginlägg:

Hej Mikaela,

Det var stora kontraster för mig igår. Turen på Mittåkläppsvägen med de fina skidförutsättningarna och solskenet var närmast magisk. När jag på vägen hem närmade mig Stockholm mötte jag regnet.
Allt med Bruksvallarna, med den hjärtlighet och de spårförutsättningar man möts av, är förträffligt. Och det genuina intresset för skidsporten. För ett läger är det viktigaste nog ändå tränare och ledare. Ditt och Richards engagemang och er passion för skidåkning lyser starkt, ja det lyser till och med starkare än vad den fina vintersolen gjorde över Mittåkläppsvägen igår, i den mån det går att jämföra. Det smittar av sig och inspirerar. Men mer om det i utvärderingen.
Av de 30+ träningsläger jag deltagit i sedan sexårsåldern var det här ett av de mest minnesvärda och definitivt det läger jag utvecklats mest på 🙂
På onsdag får det bli SkiErg-intervaller. Visst var det 10x1min @max som var ett bra pass?
Oj, nu blev jag lite långrandig, du har nog annat att göra än att läsa det här mailet. Längtar tillbaka till Bruksvallarna och letar redan efter ett veckoslut som passar. Kanske blir det ändå en skidåkare av mig.